Vad jag däremot vill fördjupa mig i är invandraridentiteten som sådan och hur den konstitueras i förhållande till minoritetsgemenskapen och till samhället i stort. Min vän som i vuxen ålder migrerat till ett av våra nordiska grannländer har förmodligen en mer genuin och påtaglig erfarenhet av invandrarskap än jag som växt upp i detta land har. Hennes erfarenhet är nog mer lik den som mina föräldrar hade – de som var de riktiga invandrarna. Vi barn följde liksom bara med och gjorde som barn gör mest: vi anpassade oss.

Å andra sidan är hennes identitet som invandrare inte lika legitim som min. Det är bara att konstatera att invandrarskap är komplex och hierarkisk till den grad att vissa typer av erfarenheter osynliggörs. Liv Strömquist har rätt i att om vi genom yttre attribut inte kan identifiera en individ som invandrare, så gör vi helt enkelt inte det. Jag ska erkänna att jag också gör det tankemässiga felslutet.

För min del har det att göra med att min identitet som invandrare är fundamentalt konstruerad. Som sagt, det är egentligen bara fånigt att jag, som har växt upp här sen jag var en liten skit, och att Dogge som har en svensk förälder, identifierar oss som invandrare. Och det har faktiskt ingenting att göra med att majoritetsbefolkningen har stämplat oss till ett invandrarskap som vi inte har valt. Det var det som var poängen med mitt förra inlägg – invandraridentiteten är något som vi själva skapar, kanske som en form av motstånd eller motkultur, eller bara rätt och slätt som ett sätt att inte glömma våra rötter.

I mitt hem var svenskheten noga reglerad. Inom hemmets fyra väggar skulle det vara chilenskt. Om vi pratade svenska eller på annat sätt läckte in någon form av svenskhet – det kunde gälla till exempel viljan att färga håret ljusare eller ha samma ordningsregler som våra svenska kompisar – så mottogs det med hån som bestraffning: ”Så hon tror att hon är svensk!” ”Hon har identitetsproblem!” Utanför hemmet var det dock a och o att undvika kontakt med andra chilenare, att vi skulle lära oss svenska ordentligt och bli helt och hållet integrerade med allt vad luciatåg och små grodorna det innebar.

Så, invandraridentiteten är inte nödvändigtvis något som korresponderar med en reell erfarenhet av att vara invandrare.

Att jag kritiserade Liv Strömquist för bristande erfarenhet av invandrarskap var faktiskt fel av mig. Jag har själv faktiskt ingen jävla aning om hur det är att vara invandrare. Jag vet bara hur det är att ha en (av många möjliga) invandraridentitet. Fastän jag faktiskt har tydliga minnen av flyktingförläggningen i Hallstahammar.

Den här skiten kommer jag nog att återkomma till fler gånger.

Som Liv Strömqvist i sin krönika i ETC som går under rubriken Invandrartourettes. Hon skriver

Fenomenet går ut på att man – varje gång man pratar om någon som något av de fem sinnena inte uppfattar som hundra procent svensk – tvångsmässigt måste säga ordet ”invandrare”. Om personen skrivit en bok är det en invandrarförfattare. Är det en ståuppkomiker så är det en ståuppkomiker med invandrarbakgrund. Är den kriminell, så är den inte bara kriminell, utan en kriminell invandrare.

Det är inte sant. Det finns massvis med folk med invandrarbakgrund och konstiga namn som är verksamma inom kultur och media som inte har epitetet invandrare före sin yrkesroll: Jonas Hassen Khemiri, alla al- Fakirer, Soran Ismail, Sakine Madon, Dilba och Dilsa och Birrorna.

Så varför är det så att vissa, som Dogge och Zlatan, faktiskt förlänas epitetet invandrare så fort det talas om dem? Strömqvist kan delvis ha en poäng när hon lyfter fram klassaspekten. En övervägande stor del av dessa två personers profilering bygger på att de är från förorten. De är killarna från hood.

Men vad Strömqvist missar, och många av hennes likasinnade välvilliga, är att invandraridentiteten är i allra högsta grad en självpåtagen identitet. Man är inget offer för svenskhetens polarisering gentemot den Andre, invandraren är ett handlande subjekt faktiskt skapar sig en normativ position gentemot svensken. Svensken är den Andre.

Bevis? Tja, Dogge har i allra högsta grad skapat sig sin image själv, och ingen annan.

Bevis 2. Det är nästan alltid invandrare som frågar mig var jag kommer ifrån, sällan svenskar. (Lejmt med ett bevis som är baserad på egen erfarenhet, jag vet. Liv Strömqvist kan dock inte ens redogöra för någon erfarenhet, annat än att hon såg på Malou.)

Bevis 3. Identitet är dynamisk och relationell. I ett rum fylld av skandinaver är jag mer invandrare i  egenskap av mina yttre attribut än i ett rum fylld med nyanlända somalier genom att jag – utöver att vara vit – behärskar det svenska språket och de kulturella koderna. Eller att jag trots att jag ser osvensk ut är jag mer naturlig i Sverige än i hemlandet, trots att jag (fram till jag öppnar munnen) smälter in rent fysiskt.

Slutsats: invandraridentiteten är ingen offerposition. Så snälla ni med invandrartourettes, låt oss få ha kvar rätten att ha den identiteten utan att ni tycker synd om oss.

En kärleksfilm om en zombie och en människa låter som en fantastisk handling som man kan göra allt möjligt intressant med – utforska gränslös kärlek, Romeo och Julia med knorr eller kanske till och med en American Pie-variant med levande döda?

Det är så filmen Making out with violence (2008) säljer sig. På DVDn står det till och med ”årets bästa rom-zom-com”. Ett framgångsrecept man inte kan misslyckas med. Zombies liksom.

De misslyckades avgrundsdjup. Överåldriga tonåringar med grov skäggväxt har existentiella kriser och Dawsons Creek-ältar sista sommaren med gänget. Ja, hela filmen är en jävla metaforjävel för förlorad oskuld som gestaltas genom den tioårige lillebrorsans narration som utifall att nån dum jävel skulle missa poängen berättar just hur detta är sommaren då alla ”glömde att tänka som barn.”

Hipsterfaktorn är skyhög i denna film, i allt från dialog till fotot och den medelålders sjuttonåringen som cyklar för att impa på den menopausiska sjuttonåriga granntjejen. Det enda som saknades var en lång tagning på en plastpåse.

Hela vuxenhetsmetaforen skulle vara acceptabel om det hade gjorts med minsta finess och känsla för det subtila. Istället skriker filmjäveln åt en; målar med en gigantisk palett av sörja och sentimentalitet. Ja ja, att bli vuxen är att dö, eller att rent utav bli en levande död.

Kontentan är: se inte den här filmen. Ni kommer att bli förbannade.

Det är väldigt mycket gräsliga vita ”tonåringar” som går under av medelklassighet, väldigt lite zombie. En besvikelse.

Jag vill hellre ha en uppföljare till Shaun of the Dead där man utforskar Shaun och Eds vänskap över livsbarriären.

Jag skulle föredra att den med mest talang ska bli Lucia (”nej fy så elitistiskt”). Men det kommer icke att ske.

Haha.

Alltså, på riktigt? Det finns för tusan ingen som tvingar någon till att iscensätta den perfekta jävla julen. Ingen bryr sig. Det ryktas om några normer och förväntningar, men kom igen – om suffragetterna hade agerat enligt normerna så hade vi fortfarande inte haft rösträtt och våra makar och pappor varit våra målsmän.

Och om denna julstämning är så himla fin och fantastisk, så varför måste den krystas fram tills läpparna blir blå?

Det här med att rött ska vara the official färg of the jul är något som övergår mitt förstånd. Få klär i det, ännu färre klär i det i denna gråbleka vintertid.

Skitsamma, alla får göra som de vill. Här är en låt tillägnad alla julkollektionerna:

Just saying.

Man går i ett konstant sockerrus av glögg och pepparkakor, så där så att man får lite hjärtjulklappning. Och när man inser att man gjort  ett kaloriintag som motsvarar vad en kvinna gör av med på sisådär tre dagar, så försöker man kompensera. Genom ett minimalt kaloriintag i tre dagar. Och då går man och är rusig av hunger istället och så börjar cykeln på nytt.

Huvudsaken att vågen står på plus/minus noll.