Invandrartourettes

Fenomenet går ut på att så fort som någon inom media eller kultur i all välvilja uttalar sig om hur det är att vara invandrare utan att själva ha erfarenhet av invandrarskap (ett år som au pair i Bristol gills inte). Det blir fel.

Som Liv Strömqvist i sin krönika i ETC som går under rubriken Invandrartourettes. Hon skriver

Fenomenet går ut på att man – varje gång man pratar om någon som något av de fem sinnena inte uppfattar som hundra procent svensk – tvångsmässigt måste säga ordet ”invandrare”. Om personen skrivit en bok är det en invandrarförfattare. Är det en ståuppkomiker så är det en ståuppkomiker med invandrarbakgrund. Är den kriminell, så är den inte bara kriminell, utan en kriminell invandrare.

Det är inte sant. Det finns massvis med folk med invandrarbakgrund och konstiga namn som är verksamma inom kultur och media som inte har epitetet invandrare före sin yrkesroll: Jonas Hassen Khemiri, alla al- Fakirer, Soran Ismail, Sakine Madon, Dilba och Dilsa och Birrorna.

Så varför är det så att vissa, som Dogge och Zlatan, faktiskt förlänas epitetet invandrare så fort det talas om dem? Strömqvist kan delvis ha en poäng när hon lyfter fram klassaspekten. En övervägande stor del av dessa två personers profilering bygger på att de är från förorten. De är killarna från hood.

Men vad Strömqvist missar, och många av hennes likasinnade välvilliga, är att invandraridentiteten är i allra högsta grad en självpåtagen identitet. Man är inget offer för svenskhetens polarisering gentemot den Andre, invandraren är ett handlande subjekt faktiskt skapar sig en normativ position gentemot svensken. Svensken är den Andre.

Bevis? Tja, Dogge har i allra högsta grad skapat sig sin image själv, och ingen annan.

Bevis 2. Det är nästan alltid invandrare som frågar mig var jag kommer ifrån, sällan svenskar. (Lejmt med ett bevis som är baserad på egen erfarenhet, jag vet. Liv Strömqvist kan dock inte ens redogöra för någon erfarenhet, annat än att hon såg på Malou.)

Bevis 3. Identitet är dynamisk och relationell. I ett rum fylld av skandinaver är jag mer invandrare i  egenskap av mina yttre attribut än i ett rum fylld med nyanlända somalier genom att jag – utöver att vara vit – behärskar det svenska språket och de kulturella koderna. Eller att jag trots att jag ser osvensk ut är jag mer naturlig i Sverige än i hemlandet, trots att jag (fram till jag öppnar munnen) smälter in rent fysiskt.

Slutsats: invandraridentiteten är ingen offerposition. Så snälla ni med invandrartourettes, låt oss få ha kvar rätten att ha den identiteten utan att ni tycker synd om oss.