Making out with violence

Gott nytt etc. Jag hade tänkt låta den här bloggen självdö, men känner att det är min plikt som kulturrecensent att utfärda en varning till mina fyra läsare.

En kärleksfilm om en zombie och en människa låter som en fantastisk handling som man kan göra allt möjligt intressant med – utforska gränslös kärlek, Romeo och Julia med knorr eller kanske till och med en American Pie-variant med levande döda?

Det är så filmen Making out with violence (2008) säljer sig. På DVDn står det till och med “årets bästa rom-zom-com”. Ett framgångsrecept man inte kan misslyckas med. Zombies liksom.

De misslyckades avgrundsdjup. Överåldriga tonåringar med grov skäggväxt har existentiella kriser och Dawsons Creek-ältar sista sommaren med gänget. Ja, hela filmen är en jävla metaforjävel för förlorad oskuld som gestaltas genom den tioårige lillebrorsans narration som utifall att nån dum jävel skulle missa poängen berättar just hur detta är sommaren då alla “glömde att tänka som barn.”

Hipsterfaktorn är skyhög i denna film, i allt från dialog till fotot och den medelålders sjuttonåringen som cyklar för att impa på den menopausiska sjuttonåriga granntjejen. Det enda som saknades var en lång tagning på en plastpåse.

Hela vuxenhetsmetaforen skulle vara acceptabel om det hade gjorts med minsta finess och känsla för det subtila. Istället skriker filmjäveln åt en; målar med en gigantisk palett av sörja och sentimentalitet. Ja ja, att bli vuxen är att dö, eller att rent utav bli en levande död.

Kontentan är: se inte den här filmen. Ni kommer att bli förbannade.

Det är väldigt mycket gräsliga vita “tonåringar” som går under av medelklassighet, väldigt lite zombie. En besvikelse.

Jag vill hellre ha en uppföljare till Shaun of the Dead där man utforskar Shaun och Eds vänskap över livsbarriären.