Ny tävling!

Fråga: vad har Susanne Vegas ”Tom’s Diner” gemensamt med Beethovens nia? Rätt svar är redan en vinnare, för det är man om man är allmänbildad.

Det vita bandet

Det är inte helt lätt att återge handlingen av Det vita bandet. inte för att det är särskilt komplext, snarare tvärtom. Det är tidigt 1900-tal, strax före en viss prins mördas i Sarajevo, i en lite by nånstans i den nordtyska landsbygden, och en del konstiga olyckor börjar inträffa. I centrum står en lärare och hans elever. Ungefär samma handling som i den gamla kultklassikern Village of the Damned från 1965 (glöm för all inte del John Carpenters re-make från 1995 med namnkunniga stjärnor som Christopher Reeve och Mark Hamill i rolllistan) med andra ord. Barn är ett folk och de bor i ett främmande land, som han sjöng, och framför allt har de något mörkt i blicken.

Titeln till filmen syftar till ett vitt band som prästfrun knyter om sina barn för att påminna dem om renhet och oskuldsfullhet. I själva verket berövas barnen just från detta genom den skamsymbol som bandet blir. Detta är en film om vad som händer i ett samhälle där alla är totalt alienerade från varandra och komplett känslomässigt frånvända. Relationerna mellan vuxna och barn är i total avsaknad av ömhet och värme, och de vuxna tycks inte ha så mycket till övers för varandra heller. Nä, jag tyckte inte heller att den spirande romansen mellan den trettioettårige läraren och den sjuttonåriga barnflickan var särskilt hoppfull heller. Snarare ännu en ojämlik relation som kommer att sluta i katastrof. Kanske var förhållandet mellan doktorn och barnmorskan förebådande för de unga tu. Barnmorskan älskade coh förvandlades till en martyr, inte olikt Bess eller Grace i Lars von Triers Breaking the Waves respektive Dogville. Kärlek straffar sig, som det gör för doktorns dotter, som leende tiger om de övergrepp hon utsätts för.

För mig som har en nästan hel masterexamen i etnologi var det något i denna film som kändes bekant. Kanske var det fotot som tidvis påminde just om gamla landsbygdsfotografier eller så var det lärarens gamla berättarröst som förde tankarna till gammalt intervjumateral som ligger och skräpar på nåt folkminnesarkiv. Snyggt är det, och välspelat, och ibland smärtsamt intensivt i en ändå ganska avskalad skildring.

Läs den märkliga recensionen i DN, samt Aftonbladets och Svenskans

Kaffekopp och cigarettrök

Jag ser att SVT, de gamla trotjänarna, sänder en film som heter Coffee and cigarettes. Är den måhända lika cool som en viss blogg, eller fäktar den bara tomt i luften. Den som lever få se.

Edit: Jag är levande och har sett. Filmen var inget bra. Så jag slutade kolla efter en timme. Ska man göra en film och kaffe och cigaretter kan man väl ändå begära att man har koll på att kaffemängden i kopparna stämmer från ena klippet till andra, att det inte plötsligt hamnar mjölk i koppen utan att nån haft i, att skådisarna inte dricker ur tomma koppar samt att cigaretter inte brinner ner ena stunden för att sen se nytända ut. Dialogen var töntig och inte trovärdig och skådisar som annars är bra fick väldigt lite att jobba med, dessutom användes frasen ”Kaffe och cigaretter är ingen hälsosam lunch”  några gånger fär mycket. Desutom är det inte sant.

Film blir inte automatiskt bra bara för att den är episodisk och i svartvitt.
Nu ska jag göra mig en kopp kaffe.

Vinnare i Läderlappentävlingen!

För några dagar sen utlyste jag en tävling där jag efterlyste den tecknade filmen där musiken till operetten Läderlappen var med. Signaturen Tortuga Ninja skrev:

Det måste vara ett avsnitt av Tom & Jerry där Tom dirigerar en orkester och Jerry sågar hål under alla musikerna precis lagom till klimaxen.

Och ta mig tusan om det inte stämmer! Grattis till det formidabla priset som kan hämtas ut vid närmaste tillfälle, säg till en viss 35-årsdag.

Till alla andra, varsågoda och njut av Tom and jerry in the Hollywood Blow från 1950:

Dirigentbrorsan

Efter en kort men intensiv arbetsdag, samt årets första träningspass, bestämde jag mig på söndagkvällen för att nu så är det väl ändå dags att få koppla av lite framför televisionsapparaten. Tyvärr gick inget av intresse. Handboll är ingen riktig sport och trälig dokusåpa kändes inte heller lockande. Men gamla SVT visste snart hur råda bot på min leda, de sände nänmligen programmet Min bror dirigenten. ”Ah” tänkte jag och kände mig genast lite bättre (och äldre). Dirigenten Mario Venzago filmades av sin bror Alberto under repetitionerna av operan Penthesilea av Othmar Schoeck.

Alla myter om den plågade konstnärssjälen bekräftades av denna dokumentär. Filmen började med att Venzago pustar ut efter publikens jubel. Själv pratar han om sin trötthet och hur fjärran allting var från vad han ville utföra med konserten (en vison är en fis i rymden säger han senare i programmet). Vi får därefter följa hans resa under instuderingen av verket. Det är mycket prat om ångest, sömnbrist , starka mediciner och otillräcklighet. Hela tiden med ett leende på läpparna. ”Det värsta som skulle kunna hända är att vi inte kommer vidare efter tredje takten” Det är alltså hans värsta scenario. Att allting bara kollapsar efter tre takter under premiären och de står bara där i en full salong och i ett paralyserat tillstånd inte kan spela fjärde. Det är helt vansinnigt med snudd på tvångsneurotiskt att tro att efter ett års repetitioner så skulle plötsligt samtliga i orkestern få en kollektiv black-out efter tre takter.

Programmet gav en väldigt närgången inblick i det intrikata maskineriet som uppsättningen av en prodution är. Och ändå var det ”bara” en konsert. Ingen regissör, kostymör, dekoratör och så vidare tycktes vara på plats. Kärnan i hans orkester hoppar under tiden av och han blir tvungen att belåna sig för att med egna medel finansiera och anlita en annan orkester. Under genrepet bryter också en av sångerskorna ihop på grund av utmattning. Och av att han körde så jäkla mycket med dem. Men han verkar fortfarande vara en skön lirare, till och med när han skäller ut blåset eller vilka det var för att de var så värdelösa. Inte alls som den där Simon Rattle som bara verkar slemmig, usch nej.

När så premiären dagas är han lugn som en filbunke. ”Jag har till och med kunnat skita” konstaterar han nöjt och man får se hans sextiåriga lekamen ladda med några sittande solhälsningar iförd bara fillingarna. Det faktum att utfallet av kvällen står bortom hans direkta inflytande är förlösande, det får nu gå som det går. Efter konserten säger han att han önskar att han vore Gud. Det är väl någon form av allmaktskänsla man måste få där när man står och vevar med pinnen. Musikerna är marionetter som han styr med osynliga trådar. Och andingen hos sångarna verkar han också ha koll på.

Jag kan inte annat än fascineras över hur oglammigt det är att jobba så med musik, men ändå så förtrollande när allt väl är på plats. Håll utkik efter reprissändingen av programmet på SVT!

Helt apropå fick jag även nys om att de söker volontärer till uppsättningen av Otello i sommar. Fan vad jag är anmäld.

Läderlappen-tävling!

Jag blev så deprimerad av allt snö att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Sen insåg jag att gamla Knugliga bara ligger och skräpar en tågresa bort så jag tänkte ”varför inte ta och gå på lite opera nästa vecka?”. Så nu sitter jag och försöker bestämma mig för om det ska bli Barberaren i Sevilla eller Läderlappen (den som hoppas på Malena Ernman i rollen som Robin kommer att bli besviken). Ja och så lyssnar lite på Läderlappen och kan för allt i världen inte komma på i vilken tecknad film huvudmotivet (ja, låten som dyker upp i overtyren plus några gånger till) är med i.

Så, den som hjälper mig att komma på det vinner möjligheten att ta en kopp kaffe (eller ett glas öl) tillsammans med undertecknad!

Låten

Vägen

Katastrofen är ett faktum, och de sista kvarvarande resterna av en förgjord mänsklighet griper efter halmstrån för att överleva. Grundförutsättningrna för Vägen för inte helt osökt tankarna till postapokalytiska filmer som Mad Max, Waterworld eller Tank Girl. Överlevnad är det centrala och det krigas om resurser (olja, sötvatten och sötvatten igen). Men i Vägen är det inte frågan om några överstajlade banditgäng på motorcyklar eller rufsiga barn med Clerasil täckstift på läpparna. Istället är det en man och hans son som drar på sin kundvagn. Det finns ett Dryland (utopin i Waterworld) söderut vid kusten där det möjligen finns ett fartyg som tar dem till någon bättre plats. Banditgängen finns ocskå, men snarare än coola punkare är det sunkiga kannibaler som  mer påminner  om galningarna i hillbilly horror-filmen The Hills Have Eyes.

Grundvillkoren för mänskligheten ställs på sin spets i denna film. Pojken frågar oroligt om de ännu tillhör de goda killarna. Ja, svarar pappan, men är inte övertygad själv. Det brott som i vår värld betraktas som det värsta – mordet på sitt egna barn – framstår som den yttersta kärlekshandlingen i det fall de skulle bli tagna tillfånga av kannibaler. Samtidigt framstår förnedringen av en tjuv som den enda logiska vedergällningen när de enda två kulorna i pistolen är för dyrbara att slösas på någon annan än dem själva. Pojken är samvetet i filmen, men också en religion. ”Om pojken inte är Guds röst så har Gud aldrig talat” säger pappan och den gamle gubben tror först att han dött när han möter åsynen av pojken, som han först tror är en ängel.

I en värld av överflöd är det lätt att vara solidarisk. Pojken, som föddes strax efter katastrofen, känner inte till något annat liv än det de lever. Ändå är det han som inte tappat hoppet om mänskligheten. Om faderns läxa är överlevnad till varje pris, är pojkens medmänsklighet och tillit.

Handlingen i Vägen är ganska förutsägbar, men detta är inte en film där handlingen är det viktigaste. Relationen och konflikterna mellan far och son blir också tidvis ganska förutsägbara. Stämningen är tät i denna annars så avskalade film. Man vet att det kommer att gå åt helvete förr eller senare för den lilla familjen. Den smärtsamt utmärglade Viggo Mortensen är utmärkt som fadern och Kodi Smit-McPhee gör en förträfflig pojke (jag har annars svårt för barnskådisar. De enda som funkat för mig är Kirsten Dunst i En vampyrs bekännelse och Natalie Portman i Leon. Men lillgrabben här vann mitt hjärta).

Med risk för att spoila är det bara att konstatera att Dryland var en myt. Den stora frågan är dock: hade du delat med dig av dina fruktkonserver?

Läs recensioner i DN Svd om du vill.

Kakaotider

Nu när vi befinner oss i den mest deprimerande tiden på året blir en kaffekopp som jag beroende av diverse glädjesubsitut såsom sömn, starka värktabletter och varm choklad. I mitt fall är termen varm choklad emellertid något missvisande. När jag kokar varm choklad har jag två stora skvättar mjölk i en kastrull, ett stänk socker och tre-fyra rågade matskedar kakao. Ni inser att tre -fyra rågade matskedar är enligt det metriska systemet ungefär en deciliter kakao. När jag kokar min varma choklad brukar jag fråga herr kaffekopp om han också vill ha, vill han det så har jag i två stora skvättar mjölk till, och voila, så har vi två koppar vanlig drickchoklad som den som Göran och Ann-Sofi har till leverpastej-och-gurka-smörgåsarna när familjen ska ut och åka långfärds.

Häromdagen skulle jag fylla det kaffekoppska skafferiets lager av basvaror och jag drog mig till minnes att kakaon var slut. Jag går till hyllan där jag vet att de brukar ställa ut kakaopulvret, varpå jag möts av följande fasansfulla syn:

Vad vid vår allmäktiges dåliga karaktär kallar ni detta?! Tror ni på fullaste allvar att jag som konsument blir sugen att köpa denna produkt av denna osmakliga kväljande bild på ett barn med exkrement runt munnen? Och varje gång mötas av denna åsyn när jag ska koka mig en kopp varm choklad?! Nån har tänkt väldigt fel när de sätter en sådan bild på en produkt i tron att det faktiskt ska locka köpare. För min del köper jag det fem spänn dyrare och betydligt smakfullare förpackade ögonkakaon.

Sökstatistik

Det där med sökstatistik är roligt. Att någon googlat efter scenrecensioner och hamnat här är väl bara att beklaga. Eller gratulera, om de tycker att mina åsikter är upplysande. Jag har ju någonstans ambitionen att vara en annorlunda röst i resonans mot den gängse kulturjournalismen. Stora ord, liten på jord med mina genomsnittliga 17 läsare om dagen*.

”kkk flagga” har någon sökt på ett par gånger och hamnat här, vilket är en smula märkligt. ”Kåkfarar fet” (inte min särskrivning) har också lockat ett par läsare, vilket kanske inte får mig att känna mig så åtråvärd, men väl beskriven. Det tycks också ha skett en tusenfaldig höjning av försäljningen av seriealbumet Superman Red Son som jag recenserat för några månader sen, ty folk som googlat den har också läst om den här på bloggen.

Mest avslöjande om vad det är för läsare jag lockar till mig är dock att de mest sökta termerna är ”snara” och ”spikklubba”. Okej att jag som den trendsättare jag är förutspådde att spikklubban kommer att bli årets julklapp alla kategorier, men vore det inte enklare att söka efter en dito på exemplevis blocket eller tradera? Eller vill mina läsare att jag ska starta en shop? Alla förslag tas varmt emot.

Det enda jag vill veta är hur i helvete någon som sökt på ”jag har knullat Gustav Skargård” har hamnat här?!

*Jag älskar er.

Avatar

70-och 80 talen hade Star Wars, 90-talet Matrix, 00-talet Sagan om ringen och nu kommer 10-talets värdiga efterträdare till sci-fi/fantasystorfilmen med påkostade specialeffekter och episk kamp mellan gott och ont: Avatar. Dessa filmer har mycket gemensamt utöver den enorma budget som lagt på specialeffkter och marknadsföring. Likheterna i tematiken är slående, till exempel natur och teknologi är centralt, likaså en oddsföraktande kamp mot en betydligt starkare ond fiende. Ta bara som exempel ewokerna som lyckades besegra imperiets styrkor på månen Endor (på betydligt kortare tid och mindre omständigt sätt än na’vi besegrade ”folket från ovan”) med stenslungor och nedgrävda fällor. Eller idén om en Messias, the One, (eller Neo som han också kallas), som ska rädda världen mot ondingarna är också en viktig ingrediens.

Det finns många perspektiv man kan anlägga om man ska skriva en recension av filmen Avatar. Vi har hela kolonialmaktsvinklingen, som redan gjorts till förbannelse. Man kan även göra den politiska analysen av filmen; kriget mot terrorn – är na’vi terrorister eller frihetskämpar? Den frågeställningen kan man för övrigt också ställa de andra stora filmerna. Hur många civila (ingenjörer, tekniker, övrig personal) dog liksom inte när rebellerna sprängde Dödsstjärnan? Nära till hands och något som ligger mig som etnolog nära om hjärtat är diskussionen om hur antropologer genom historien samverkat med militären i sina kartläggningar av lokalbefolkningen, en fråga som varit ganska aktuell i Irak det senaste decenniet.

Vi har också den genusvetenskapliga varianten, vilken torde vara ganska intressant om man har i åtante att James Cameron har skapat två av filmhistoriens viktigaste actionhjältinnor. Ellen Ripley gick från att vara förnuftets röst i Ridleys Scotts Alien till traumatiserad hon-Rambo i Camerons uppföljare Aliens, icke att förglömma den skjutgalna marinkårsoldaten Vasquez som gör en uppvisning i stenhårda axelmuskler, samt Terminator-filmernas Sarah Connor, som också gör armhävningar. Ska man se det som ett tecken på backlash att det inte finns någon stentuff armhävande brud (jag tyckte att Trudy var löjlig i jämförelse med ovan nämnda hjältinnor) med i Avatar, eller ska man se det omvänt, som att kvinnliga värden såsom moderskap och närhet till naturen har upphöjts till att få vara i sin egen rätt?

Den religösa tolkningen av filmen väntar också på att göras, i synnerhet när allas vår favoritgalning Benedictus XVI har gått ut och kritiserat filmen för att den förgudsligar naturen. En intressant tendens är att man i Avatar liksom i de nyare Star Wars-filmerna väljer att ”biologisera” religionen. Kraften beskrivs näst intill identiskt i Avatar och Star Wars som en energi som genomsyrar allt levande och som man kan koppla an till. Men i de nyare Star Wars filmerna har Kraften övergått från det new ageiga till att vara faktiska biologiska entiteter, midichlorianer som man genom ett blodprov faktiskt kan räkna. I Avatar beskrivs naturen som ett gigantiskt neuralt nätverk, ett medvetande som avger mätbara elektriska vågor.

Slutligen finns det faktiskt filmiska perspektivet på Avatar. Är det en bra film? Vad gäller handligen har jag ovan listat otalet exempel på att intet nytt finns under solen. Men i ärlighetens namn är många av handlingarna inom opera så mycket att hänga i julgranen heller. Avatar är en film som ska upplevas med kroppen, och som Mårten Blomkvist skriver, lämna hjärnan hemma. James Cameron väjer sannerligen inte för att slå på stora känslotrumman i den här filmen. Och som åskådare köper man faktisk hela paketet näst intill utan förbehåll. Det är ganska skönt att låta sig ryckas med i en värld av magi utan att intellektualisera det alltför mycket.

Men jag måste erkänna att den största filmiska upplevelsen fick jag när kattjäveln i trailern till Tim Burtons Alice i underlandet hoppade fram ur bioduken.