Jag har funderat ytterligare på det här med Liv Ströquists (jag har insisterat påatt skriva Strömqvist, f’låt) krönika i ETC igår. Det finns egentligen en grej jag vill tillägga och reflektera kring. Jag tycker fortfarande att det är trist och fånigt att invandraridentiteten ska ses som problematisk och att man inte ska låtsas om personers bakgrund. Jag tycker också att det är trist ochfånigt att kritisera Malou (man kan kritisera Malou för mycket) för att hon säger att Zlatan har varit en förebild för invandrarungdomar – det är ju sant! Han är en förebild för många invandrarungdomar och jag tycker inte att vi ska förringa hans roll bara för att vi skyggar för I-ordet.
Vad jag däremot vill fördjupa mig i är invandraridentiteten som sådan och hur den konstitueras i förhållande till minoritetsgemenskapen och till samhället i stort. Min vän som i vuxen ålder migrerat till ett av våra nordiska grannländer har förmodligen en mer genuin och påtaglig erfarenhet av invandrarskap än jag som växt upp i detta land har. Hennes erfarenhet är nog mer lik den som mina föräldrar hade – de som var de riktiga invandrarna. Vi barn följde liksom bara med och gjorde som barn gör mest: vi anpassade oss.
Å andra sidan är hennes identitet som invandrare inte lika legitim som min. Det är bara att konstatera att invandrarskap är komplex och hierarkisk till den grad att vissa typer av erfarenheter osynliggörs. Liv Strömquist har rätt i att om vi genom yttre attribut inte kan identifiera en individ som invandrare, så gör vi helt enkelt inte det. Jag ska erkänna att jag också gör det tankemässiga felslutet.
För min del har det att göra med att min identitet som invandrare är fundamentalt konstruerad. Som sagt, det är egentligen bara fånigt att jag, som har växt upp här sen jag var en liten skit, och att Dogge som har en svensk förälder, identifierar oss som invandrare. Och det har faktiskt ingenting att göra med att majoritetsbefolkningen har stämplat oss till ett invandrarskap som vi inte har valt. Det var det som var poängen med mitt förra inlägg – invandraridentiteten är något som vi själva skapar, kanske som en form av motstånd eller motkultur, eller bara rätt och slätt som ett sätt att inte glömma våra rötter.
I mitt hem var svenskheten noga reglerad. Inom hemmets fyra väggar skulle det vara chilenskt. Om vi pratade svenska eller på annat sätt läckte in någon form av svenskhet – det kunde gälla till exempel viljan att färga håret ljusare eller ha samma ordningsregler som våra svenska kompisar – så mottogs det med hån som bestraffning: ”Så hon tror att hon är svensk!” ”Hon har identitetsproblem!” Utanför hemmet var det dock a och o att undvika kontakt med andra chilenare, att vi skulle lära oss svenska ordentligt och bli helt och hållet integrerade med allt vad luciatåg och små grodorna det innebar.
Så, invandraridentiteten är inte nödvändigtvis något som korresponderar med en reell erfarenhet av att vara invandrare.
Att jag kritiserade Liv Strömquist för bristande erfarenhet av invandrarskap var faktiskt fel av mig. Jag har själv faktiskt ingen jävla aning om hur det är att vara invandrare. Jag vet bara hur det är att ha en (av många möjliga) invandraridentitet. Fastän jag faktiskt har tydliga minnen av flyktingförläggningen i Hallstahammar.
Den här skiten kommer jag nog att återkomma till fler gånger.
